En mardröm

Elin är som vi tidigare vet känslig för en del ljud och hör ljud som vi andra inte reagerar på, ett sådant ljud är då någon andas, låter inte klokt men så är det.Under lägret delade vi rum hon och jag.Hon somnade tiden hon brukar hemma, när jag sedan sökte mig till sängen drog jag täcket för munnen så att min andning inte skulle höras,hm!

Hörde henne mumla en stund efter att jag lagt mig -suck!
Efter några timmar vaknar jag till att hon krampar, vit fragga ur munnen och kontaktlös!Min första tanke:epilepsianfall,söker bak i huvudet febrilt efter mina kunskaper samtidigt som jag ser till att hon andas och att jag får kontakt med henne.Hundra tankar snurrar och hon frågar mamma vad hände och somnar om som ett litet barn.

Själv lagom uppskärrad besöker jag wc och bestämmer mig för att avvakta till morgonen, vi är ju ute på landet och tanken att ringa 112 känns inte som absolut måste.
Många sovstunder och lugn sovnatt blev det inte för mig men Elin sov bra, skönt!
Väl hemma ringde jag jouren och de sa att kom genast så ska vi kolla in henne eftersom det var första gången.Vi möttes av en nogrann ansvarsfull läkarkandidat som lyssnade och kollade in henne, samtidigt som han förstod min oro eftersom hennes klass imorgon ska på lägerskola.Vi fick lov att hon får åka med på den, medicin fick vi utskriven och remiss på vidare magnetröntgen. Med på lägerskolan åker även Tony samt en annan förälder som tur nog är kirurg och vet en del.

Som mamma orkar man en hel del men väl hemkommen var det skönt att gråta ut i mammas armar.Även på sjukhuset kom det tårar och Elin titta på mig med stora ögon och sa sedan när sköterskan gått som tog emot oss och tilldela en säng : mamma jag dog ju inte.Efer det gav hon mig en varm kram som bara hon kan ge- underbara barn!

Känner en enorm lättnad att vi sov tillsammans och att jag vaknade!
Kram