När världen brister

Äntligen torsdag och jag kan andas ut!

Med måndagens läkarbesök fick vi en ny hyresgäst. En positiv typ som nu då ska husera hemma hos oss i Elins hjärna under hennes tonår.Det är en typ som hyr in sig en tid för att försvinna vid 16 års åldern.Den typen heter Rolandisk epilepsiHar vi tur så kan det vara så att anfallet hon hade den natten i september är det enda som hon någonsin kommer att ha haft och ha.Har nu googlat en del men just nu är mitt känslokonto upp och ner det liksom rinner över.Jobbigt för en mammas hjärta att se hur det egna barn ska drabbas.

Tisdagen började jag hos min tandläkare som gör tandläkarbesöket till ett nöje.Hon höll på en timme,gav mig beröm om hur duktig jag var som stod ut med hennes grävas längst bak och allt detta utan bedövning. Har lärt mig slappna av och sätta tankarna på annat håll.

Sedan jobb och som tur har jag mina föräldrar nära, mamma fixa mat åt gänget för kan passa på att meddela att min man har kvällsskift denna vecka som han inte haft på typ 14 år så tala om att det känns avigt. Hem fort efter jobbet för en tugga mat för att sedan få träffa andra mammor med fötterna i fotbad.Problemen vi delade med varandra var allt från lössinfolappar från skolan till hur barnen ska klara av vardagen till hur mycket man får jobba för att få det man egentligen har rätt till men ingen erbjuder!Härlig kväll som alltid,tack till Er som var med.
Onsdagen började med att jag helt normalt fick åka till jobbet utan övrigt,fick efter jobbet besöka frissan för att sedan igen snabbt få i mig mat för att hämta Jennie för att sedan åka på kalas till Larsmo ( en av barnens tre kusiner fyllde 15 år) Hade tidspress eftersom jag skulle förbereda mig inför morgondagens Elin möte på skolan.

Torsdag började med tidig väckning - morgonskift.
Möte på skolan med rektor, lärare,assistent,speciallärare,talterapeut,rehabiliteringshandledare och vi föräldrar. Summerar och funderar att på vilket pip sätt ska man få dem att verkligen förstå, riktigt på riktigt!
Ok förstår att eftersom det inte syns på utsidan så finns det inte eller......sucka mitt hjärta men brist inte.
Vår rehabiliteringsledare från Vasa är en guldgruva som just tar i där det behövs, sätter dem på pottkanten , ger dem saker att fundera över i undervisningen varje gång och jo en del går hem en tid........Idag var en av funderingarna om hon hade något konkret att ge dem hur de ska gå till väga med en liten fröken som är på väg att bli tonåring men samtidigt har en diagnos- men halloooooooo hur är tonåringar ( en stor del)?Jo som vädret-varierande.Hur i pip ska vi kunna ge dem en handbok - med titeln: Elins övergång från liten flicka till tonåring . Det vet ju ingen,det står ju inte skrivet.
När jag skulle berätta om hennes "typ" som flyttat in i hjärnan....då rann det över i mina tårkanaler.Stämningen som följde var - inte långt från begravning, även rektorn hade en klump i halsen. Försökte hindra tårarna men när det rinner över så blir kinderna blöta.
Lyfter på hatten för Marika (rehabiliteringshandledaren) och Eva (specialläraren)
som förgyllde mötet med förståelse samt Johanna  (talterapeuten) som känner vår fröken och hennes språk.

Vägen upp är inte lätt men med rätt hjälp och mycket stöd så tar vi ett steg i taget.

Veckans goda att varje kväll får höra: Mamma jag tycker om dig

Veckans komplimang: Du har ett vackert hår och det gråa klär dig och betyder att du har livserfarenhet
Veckans dementa:veckohandla idag efter mötet och kom på vid kassan med hälften uppplockat på bandet att chipsen, de var inte med! Tar dem imorgon istället från butiken mitt istan.

Att vi är två som delar på vardagen känns fint - LYX!
Kan även berätta att det regnar för ovanlighetens skull - smile!

Ha det bäst och kram!